Arkiv: Bolivia

På upptäcksfärd i Sydamerika. Bolivia, Peru, Ecuador, Brasilien och Argentina. Fyra månader av äventyr.

TIPNIS

Under vår andra vecka i Bolivia får vi ett smakprov på den politiska aktivism som landet gjort sig känd för. Man utlyser civilstrejk. Orsaken är den planerade motorvägen genom naturreservatet TIPNIS – vilken är den kanske mest infekterade frågan i Bolivia just nu. Regeringen har för avsikt att underlätta transportmöjligheterna genom området, men de boende upplever sig bokstavligen överkörda.  Två demonstranter dog helgen innan strejken i en sammandrabbning med polis, vilket triggade massan ytterligare, och civilstrejken blev ett sätt att markera att folket fått nog. Några ministrar lämnade sina positioner, och Morales beslutade att omvärdera vägbyggnationen. Nu i fredags lämnade så Morales beskedet att man drar tillbaka planerna på vägbygget, och att regeringen skall instifta en lag som skyddar området och dess befolkning.

Frågan om hur lagen ska realiseras i praktiken kvarstår, och det finns många frågor kvar att lösa.

Demonstrationer på Plaza del Estudiantes, La Paz

För mer läsning:

http://latinamerika.nu/etikett/vagbygget-genom-tipnis

http://latinamerika.nu/morales-tipnisfragan-ar-lost

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , | 1 Comment

Pachamama – moder jord


I Bolivias nya konstitutiuon är miljöbrott likställt med landsförräderi – ett brott mot moder jord.

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , | Leave a comment

Vi reser vidare

Bolivia:

A – Cochabamba

B – Salar de Uyuni

C – La Paz

D – Isla del Sol

Peru:

E – Arequipa

F – Cusco

 

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent. | 1 Comment

El Ceibo – Fairtrademärkt choklad

Förra måndagen besökte vi kooperativet El Ceibos chokladfabrik i El Alto, La Paz. Kooperativet producerar ekologisk och Fairtrademärkt choklad.

Vi tas emot av Bernando Apaza, direktör på El Ceibos försäljningsavdelning. På ett chokladdoftande kontor börjar han berätta om kooperativets verksamhet.  El Ceibo är uppköpare av kakaobönor från 50 mindre kooperativ, där mer är 1200 familjer ingår. Kakaoodlingarna ligger främst i det tropiska låglandet, Alto Beni. På chokladfabriken i El Alto anställs uteslutande familjemedlemmar från de kakaoproducerande kooperativen, vilket gör att relationen mellan producent och uppköpare är bättre.  Bernardo berättar om situationen med vad han kallar coyoternas (prärievargarnas) marknad, alltså den konventionella marknaden, där det mesta handlar om att pressa priser och väldigt lite om produkternas kvalité och omsorg om producenterna. Genom att El Ceibo ansvarar för hela produktionskedjan – från odling av kakaoböna till färdig produkt och marknadsföring, blir resultatet ett annat. El Ceibo säljer sina produkter till Europa, USA, och Japan. I Sverige hittar vi El Ceibos kakao i chokladkakorna från Eguale (Sackeus). Bernardo förklarar att de hoppas på att i större utsträckning få exportera kakaomassa, i stället för kakaobönor, eftersom det skapar mer arbete för kooperativet i Bolivia.

Innan vi säger adjö till Bernardo visar han oss runt på fabriken. I fabrikslokalen ligger doften av choklad tjock. Det måste ha varit ungefär så här Kalle upplevde det när han klev in genom dörren till Willy Wonkas chokladfabrik. I El Ceibos lokaler sorteras och behandlas kakaobönorna, och blir så småningom till den kakaomassa som används för att göra de olika chokladsorterna. Hälften av produktionen säljs på den nationella marknaden, och hälften går till export.

Som avslutning tittar vi in i El Ceibos butik för att bekanta oss med de färdiga chokladkakorna. De närmaste dagarna mumsar vi på godbitarna vi fått med oss hem, och kan konstatera att Mmm…marabou står sig slätt. Bernardo berättade att kooperativet investerat mycket i framställningsprocessen för att kunna nå ut på den internationella marknaden, och produkterna håller helt klart måttet. Det är god choklad rakt igenom.

 

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , , , | 2 Comments

Isla del Sol

Färden till Isla del Sol, Solön, börjar med tidig bussfärd från La Paz. Vi blir upphämtade på vårt hostel, Balcones Blancos, vid halv åtta. Efter att ha samlat upp några fler turister beger sig vår buss mot Cobacabana vid Titicacas strand. Även om Cobacabana för tankarna till sol och bad, så är Bolivias namne inget badparadis. Anledningen är främst att denna sjö är ännu ett av Bolivias ”världens högsta…”. Tretusen åttahundra meter över havet blir det aldrig riktigt varmt i vattnet. Även om solen värmer är nätterna kyliga, och badvattnet stannar någonstans under tio grader. Kallt, även för en nordbo. Innan vi är framme i Cobacabana passerar vi ett sund, och vi måste ta en båt över (pråm kanske är en mer korrekt beskrivning). Det gör även vår buss. Och två åsnor.

Väl framme på Solön väntar en brant, brant trappa. Den tunna luften och våra välpackade väskor gör att det bitvis känns helt omöjligt att ta sig upp. Men det går, och väl uppe på öns topp är det mödan värt. Vi har en fantastisk utsikt över Titicacasjön med Peru i väster och Bolivia i öster. Efter en stund i solen, för ja – solön gör skäl för sitt namn och solen är stekande het, går vi och äter middag med solnedgångens imponerande skådespel som fond.

Dag två vandrar vi norrut längs ön, som sträcker sig en sådär tolv kilometer i nordlig riktning. Vi vandrar längs samma vägar som vi kvällen innan såg bybor återvända med sina får, lamor och åsnor. Här på Solön syns herdelivet vara vardag för majoriteten. Det är en uppfriskande promenad längs ön, och utsikten är storartad. Längst ut på nordspetsen finns ruiner från Inkornas storhetstid. Enligt Inkorna var det just här som världen bildades och solen föddes. Utsikten, solnedgången och den fridfulla atmosfären på ön väcker en religiös känsla, och det är inte helt svårt att förstå att det skapas myter kring en sådan här vacker plats.

Sista dagen vandrar vi genom en by som ligger på den östra sidan av ön. Två små pojkar visar upp imponerande färdigheter med var sin snurra som de med ett vant knyck sätter fart på. Den ena pojken lyckas till och med fånga snurran i luften så att den snurrar i handen. Pojken säger sedan ”Señor” och undrar ifall jag vill prova. Jag tackar artigt nej. Jag vet på förhand att jag skulle behöva en hel dag på mig för att klara av konststycket. Pojkarna säger ”Ciao” och svänger in på en gård. Vi kryssar vidare genom byn och dess smala gator. Här finns inga spår av turisternas närvaro och husen är uteslutande byggda av soltorkat tegel. Klockan har passerat lunch, och vi börjar bli hungriga. Vi försöker oss på att gena uppför en backe – för någonstans på andra sidan krönet ska vägen som vi gick efter dagen innan finnas. Vi tar oss fram över små terassodlingar och små stigar. Här betar får, grisar, lamor och åsnor mer eller mindre fritt. Vi passerar en familj som hackar upp en päråker. Redskapen de använder för tankarna till Västerbottensmuseets samling av saker från förriti´n, och dammiga prylar på min farfars lo. Något senare passerar vi en annan familj, och en liten flicka frågar mig ¿fotografia? Jag tar givetvis fram kameran och tar en bild. Sedan säger hon ”pagame”, betala mig, och ler brett med sina glesa tänder. Bara att slanta upp.

Sen är det inte långt kvar till vi är tillbaka till delen av ön där restaurangerna och vandrarhemmen ligger tätt. Vi äter quinoasoppa och trucha (öring) till lunch.  30 bolivianos kostar det, vilket motsvarar samma summa hemma. Billigt. Men så är det  med det mesta i Bolivia. Billigt. Och gott.

Dagen avslutar vi på Isla del Sol Pizzeria, som drivs av en söt liten tant som gör de mest fantastiska pizzorna. Här har ingen hört talas om grönsaker på konserv, och det smakar fantastiskt gott när allt är färskt. Restaurangen ligger lite avlägset till, så tyvärr så har alla de andra turisterna fastnat på något av de mer modernt inredda restaurangerna. Jag och Amanda njuter av ensamheten intill stearinljuset, men vi hoppas också att fler ska hitta den söta lilla tantens restaurang. Konkurrensen är mördande hård mellan restaurangerna, och det är svårt att tänka sig att alla klarar sig i långa loppet. Efter att solen gått ner och mörkret lagt sig som en filt över samhället går vi hem. Det är tyst och stilla. Till och med hundarna är tysta på Solön. Vi njuter och tackar Isla del Sol för tre fantastiska dagar.

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , | 4 Comments

Adobe Builder™

Vad vi i Sverige inte ser minsta spår av är här i Sydamerika vardag för majoriteten. Adobe Builder™ – soltorkat tegel.
För tio år sedan var enligt uppgift tre fjärdedelar av husen i Bolivia byggda av soltorkat tegel. De sista åren har byggboomen tagit fart och de klarröda tegelhusen sprider sig som en löpeld i många städer även om blocken av lera och halm än så länge är ryggraden i de flesta byar. Fördelarna med de nya tegelhusen är heller inte så givna som man kanske tror, eftersom tegelstenar isolerar betydligt sämre, och i ett land där uppvärmning är ett okänt begrepp så uppskattar många det gamla sättet att bygga hus.

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged | Leave a comment

Boliviansk feminism

Ni la tierra ni las mujeres somos territorio de conquista (gatuvägg i Sopocachi, La Paz).

Den politiska aktivismen har en lång historia i Bolivia, och feminismen har haft en betydande roll sedan århundraden tillbaka. 1780-1781 ledde Bartolina Sisa tillsammans med sin man Tupaj Katari en revolutionshär på 40 000 män och kvinnor. Gruppen, som till större delen bestod av aymarafolk, hade som mål att göra upp med den spanska överheten. Revolutionärerna belägrade La Paz i över hundra dagar, men slogs tillslut ner när koloniala trupper anlände från Argentina.  Bartolinas kamp för att återställa den aymariska balansen mellan könen – chacha warmi,  anses ha provocerat spanjorerna kraftigt då den ifrågasatte den patriarkala dagordningen som rådde i väst, och som spanjorerna importerat till den nya världen.

Den antikoloniala och de antipatriarkala kampen lever än idag i Bolivia. Även om jag inte möter något uppbåd på 40 000 personer manifesteras åsikterna ändå på La Paz gator. Ni la tierra ni las mujeres somos territorio de conquista – varken land eller kvinnor är områden för erövring (egen översättning) är ett slagord från Mujeres Creando, en av Bolivias mer inflytelserika feministiska rörelser.

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , | Leave a comment

Guldgruvan i Cotapata

Gruvarbetare på väg hem efter sitt pass i gruvan. Cotapata Nationalpark.

I tisdags besökte vi guldgruvan i Cotapata National Park. Gruvan är Fairtrade-certifierad, och är den första gruvan i Bolivia med denna märkning. Certifierat guld är helt nytt på marknaden, och hos kooperativet hoppas man nu på att kunna få sälja sitt guld till ett bättre pris än tidigare. ”Genom att vi är certifierade kan vi sälja direkt till uppköpare i Europa, utan att behöva en massa mellanhänder i Bolivia”, säger Luana Peña som sitter i styrelsen för Cotapata Gold Mining Cooperative .

Vi besökte både gruvan och processanläggningen. Gruvarbetarna fick mig att tänka på när Ida i Katthult hade tandvärk. Stora bulliga kinder, fyllda med kokablad är vanligt bland Bolivias gruvarbetare. Kokabladen gör att de bättre orkar med det tunga, och många gånger farliga arbetet.

Mer om Fairtradecertifierat guld:

Fairtrade.se

Fairgold.org

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , , , , , , , | 4 Comments

San Pedro

Varje dag ringlar en lång kö av besökare utanför fängelset San Pedro. De flesta är kvinnor med traditionella kjolar. Liksom i Sverige är de flesta fängelsekunder i Bolivia från en samhällsgrupp där utbildning och fina jobb hör till ovanligheterna.

En dag då vi passerar fängelset har ambulansen parkerat utanför dörren, och en man börs ut på bår. En annan dag bär fångarna ut soporna till sopbilen. Alltid händer det något.

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , , | 4 Comments

La Paz

La Paz, världens högst belägna huvudstad (3650m.ö.h), tar bokstavligen andan ur en. Även kortare strapatser – som trappan upp till andra våningen på vandrarhemmet gör att hjärtat börjar bulta.

Trots att vi försökt acklimatisera oss till tunnare luft med två veckor i Cochabamba, känner vi direkt av att det är längre mellan syremolekylerna på denna höga höjd. Det är inte svårt att förstå att Bolivias fotbollslag (med nationalarenan i La Paz) vanligtvis vinner på hemmaplan.

För att vara en huvudstad känns La Paz ganska lugn, och en viss småstadskänsla infinner sig. Trots lugnet så är det här som merparten av de politiska protesterna äger rum. Vi passerar en arbetardemonstration och andra som demonstrerar med anledning av konflikten i TIPNIS. La Paz är utan överdrift inte särskilt vacker som stad. Bolivia är fattigt, och så även huvudstaden. Men staden har sin charm av förfallet kolonialbygge och något fulsnyggt nytt, och med det lugna tempot är det lätt att njuta på stadens många trevliga restauranger och caféer. För priset av ett Maxmål med plusmeny äter vi lyxmiddag på fransk restaurang, och kaffet och citronmarängpajen kostar lika mycket som bara kaffet gör hemma.

 Trots viss hjärtklappning och svala nätter (ja, fy vad vi fryser), så trivs vi bra. Särskilt caféhänget och den goda maten har gjort att det tar emot att lämna fredens stad (La Paz betyder just freden).

Balder – fikakompis under några dagar i La Paz.

Tre i topp La Paz:

- La Guingette, fransk restaurang i stadsdelen Sopocachi.

- The Lonious, inrökt jazzclub med välspelad livemusik. Även den i Sopocachi.

- Café Banais, alldeles intill San Francisco kyrkan.

…en kommande bubblare är doughnut-stället vid gågatan snett nedanför Plaza Estudiante. 3 kr för en färsk doughnut. Svårslaget.

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , | 2 Comments