Arkiv: Ecuador

(R) eko turism – Sarayaku

För snart tre veckor sedan besökte vi Sarayaku. Sarayaku ligger i den södra delen av ecuadorianska Amazonas, och är en dryg halvtimmes flygplansfärd från vad vi skulle kalla ”civilisationen”. Amazonas är förutom rikt på djur och växter även en källa för enorma mängder olja. Kombinationen av olja och ett grönt Amazonas går ihop så länge oljan stannar i marken, men blir desto mer problematisk så snart det svarta guldet ska exploateras. I norrdöstra Ecuador har exploateringarna, som pågått sedan slutet av 60-talet, resulterat i att mark och vatten blivit kraftigt förorenade, och cancer har blivit något av en folksjukdom hos skogens invånare. Liksom vid oljeutsläpp i havet är oljeutsläpp i en regnskog en allvarlig naturkatastrof – även om det vanligtvis inte rapporteras så mycket om det på nyheterna. Och utsläpp i Amazonas finns det gott om. Vissa talar om den kanske största miljökatastrofen sen Tjernobyl.

Vi stannade i Sarayaku i fyra dagar, varav första dagen var i sällskap av ett TV-team från engelskspråkiga Al-Jazeera. Oljeutsläppen i norra Ecuador är mål för en lång rättegångstvist mellan ursprungsfolken i Ecuador och Chevron-Texaco. Gott om olja finns det även under det gröna täcket i Sarayaku – men här har ursprungsbefolkningen organiserat sig, och med oväpnat motstånd lyckats hålla oljebolagen borta. Sarayakus metoder att organisera sitt motstånd har väckt stor uppmärksamhet nationellt, men också internationellt – för även om Sarayaku ligger bortom ”civilisationen” så är det inga nakna vildar vi besökt. I Sarayaku finns grundskola och gymnasium, de har internet i byn, de talar spanska och de har en genomarbetad plan för hur de vill leva de närmaste hundra åren. Men de har ingen väg till byn, inga diskotek och ingen kommers av produkter ”made in china”. Och så vill de att det förblir. På ett bakvänt vis är enda sättet att överleva som urfolk att utbilda sig, att tala spanska, och att lära sig förstå den moderna världen – för annars har de ingen möjlighet att göra sin röst hörd, och då försvinner de utan att vi märker det. 

 

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , , | 2 Comments

Ceviche

Efter tre månader med dagliga restaurangbesök har vi hunnit äta oss igenom stora delar av det Syd- amerikanska köket. En klar favorit är ceviche - rå havsmat i en frisk marinad av lime, koriander och chili. En populär rätt i kustregionerna. Bästa cevichen har vi ätit i Lima, och här i Tonchigüe i nordvästra Ecuador. 5$ för en stor skål ceviche med patacones (stekta skivor av matbanan) som tillbehör. Svårslaget.

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Peru, Reportage | Tagged , , , , , , , , | 3 Comments

Causana

Förra söndagen hade vi ett litet möte med två tjejer från organisationen Causana. Organisationen arbetar med frågor kring feminism och homosexuellas rätt i Ecuador.

Redan när vi var i Lima fick jag via en länk på fejsbook tips om att Causana startat en namninsamling för att stoppa ecuadorianska kliniker som med tortyr, våld och våldtäkt försöker ”bota” homosexuella och andra med sexuella ”störningar”. Det finns drygt två hundra kända kliniker i Ecuador, och trots att president Correa konstaterat att alla ecuadorianer har rätt till sin sexualitet, har sjuttiofem procent av klinikerna fått sin licens av just staten.

Vi ska försöka skriva en lite längre artikel om Causana och klinikerna. Till dess kan ni se till att skriva på namninsamlingen >>>

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , | Leave a comment

Fågeln Felix

Förutom att Latinamerika har en fängslande historia, är den politiska situationen i väldigt intressant. Linton beskrev i boken Americanos Latinamerika som en socialistisk vulkan, och metaforen känns väldigt träffande. Vad som har hänt under de senaste årtiondenas politiska revolt är att det i Sydamerika skapats ett klimat som tillåter, och många gånger uppmuntrar, politiskt engagemang. Uppfattningen av Latinamerika som diktaturernas kontinent syns ingenstans under vår resa (Bolivia, Peru, Ecuador), och smått förvånade blir vi när kravallpoliserna som skyddar en feministisk demonstration i Lima också läser deras flyers. Därmed inte sagt att det inte finns politiskt förtryck i Latinamerika, men det politiska engagemanget och intresset är mer utbrett bland folket än på många andra platser.

Hos grannen i norr är situation en annan. Nu senast när vi var i Quito träffade vi Felix, en amerikan i femtioårsåldern, som rest till Ecuador för att se efter någonstans att bosätta sig. Det var inte solen han sökte, för han bor i Florida, utan vad han försökte flytta ifrån var landet. USA. ”It’s run by idiots and religious fanatics”, säger Felix. “Allt sedan andra världskriget har USA gått utför” (jag gissar att det innebär ”Efter Roosevelt”), och han menar att idag upplever många att landet inte längre styrs av folket utan av företagen och deras intressen. De två politiska blocken; demokraterna och republikanerna, upplevs enligt Felix inte som alternativ för alla de som är missnöjda med dagens situation. ”Folk ger upp om den amerikanska politiken, de känner sig hjälplösa”, och Felix har verkligen gett upp. Han lämnar nu det förlovande landet.

Det blir intressant att se vad som händer i USA de närmaste åren. Höstens demonstrationer utanför Wall Street är kanske tecken på att det finns en pyrande vulkan även på den nordamerikanska kontinenten, och vi kan hoppas att en fågel Fenix föds ur den askan – för Felix, han har redan lämnat landet.

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , | Leave a comment

(R) eko turism – Kallari

Ett av våra favotitfrukostställen är Kallaris café inne i centrala Quito (Wilson y Mera). Kallari är i första hand ett kakaokooperativ från el oriente, Amazonas, vars choklad också finns att köpa i Sverige. Chokladen som de säljer är ”more than Fairtrade”, och chokladdrycken de serverar på caféet ger en helt ny dimension till vad chokladdryck egentligen handlar om, och jag tippar att nästa innegrej i Sverige kommer att bli chokladdryck. Det finns mer än O’boy att upptäcka för alla som gillar choklad – på samma sätt som det finns mer än Nestlé för kaffedrickare.

För den som vill besöka Kallari på hemmaplan i Rio Napo så finns det möjligheter att åka dit och turista, eller volontärjobba. Ett schysst sätt att lära sig mer om den ecuadorianska kakaon, men också en möjlighet att se lite av vardagslivet på landsbygden. Det är många turistbyråer som har förstått att ”eko” är inne, men oftast betyder det väldigt lite i praktiken. Med Kallari så är hela konceptet att det är (r)eko, vilket gör att jag hellre skulle lägga mina slantar i deras börs.  Nästa gång jag åker till Ecuador ska jag åka dit.

Kallari (hemsida)

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Cocaine Cowboys

Igår såg vi dokumentären Cocaine Cowboys. Mycket av det som jag läst under resan har haft att göra med koka- och kokaindustrin att göra. Det har handlat om upproret bland kokabönderna i Bolivia, exporten av kokablad till Cocoa-Colas fabriker i USA, och svensken ”El Choco” i San Pedrofängelset. Men destinationen för det vita pulvret har också något att berätta. Cocaine Cowboys handlar om hur kokainhandeln satte klorna i Miami under slutet på 70-talet. Det är en intressant film, och två väl investerade timmar. Se den!

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , , | 7 Comments

Oswaldo Guayasamin


Dagen efter lördagsmarknaden är vi tillbaka i Quito. Söndagar är vilodagar även här, eller kanske snarare mer här än hemma, och det mesta i storstaden Quito är därför stängt. Vi passar på och besöker Capilla del Hombre, Oswaldo Guayasamins konstmuseum.  Guayasamin är okänd för mig sedan tidigare, men jag är å andra sidan ingen större kännare av sydamerikansk konst. Guayasamin är stor i Sydamerika, och hans konst har ett socialrealistiskt tema som tilltalar samtidigt som det förskräcker. Verken speglar de sårade, och de sårbara, ett klassiskt tema, men som Guayasamins med sina känsliga penseldrag lyckas berätta på ett nytt sätt. För att beskriva museet och Guayasamins konstarbete behövs en rad superlativ (eller två), men jag skulle ändå inte förmå förklara upplevelsen på ett bra sätt. Medvetet. Storartat. Det är så nära jag kommer.

 

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , , , , , , , | 2 Comments

Lördagsmarknad i Otavalo

Så var det lördag och marknadsdags. Marknaden, med centrum på Plaza de Ponchos sprider sig ut sig som en långbent spindel längs de angränsande gatorna, och det är svårt att veta var den börjar och slutar. Gringos och ortsbor trängs om vart annat, och marknaden som i Lonely Planet beskrivs som en av Ecuadors fyra-i-topp, är en sevärdhet i sitt slag. Däremot har en modepolis från Sverige svårt att hitta hem, och det som fångar min uppmärksamhet är varken massproducerade ponchos eller drömfångare, utan en liten farbror i ett av torgets hörn. På sin vagn har han egenhändigt gjorda marionettdockor, och till skillnad från mycket annat på marknaden är dessa skeva figurer ett hantverk värt varenda krona. Marionettmästaren Julio Andredi har gjort dockor i sju år, och av hans rynkor att döma så gissar jag att han började med detta när han gick i pension.  ”Det behövs mycket tålamod” säger Julio, och berättar att han också har planer på att börja måla. ”Men det ska jag göra sen”. Själv får jag en plötslig pepp på att bli pensionär – oändligt med tid för allsköns projekt. Vilket tillvaro.

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Teatro Bolivar

Längs Eugenio Espejo ligger Teatro Bolivar, byggd 1933. Skylten utanför väcker vibbar från en svunnen era, och väl inne i entrén blir det smärtsamt uppenbart att teaterns storhetstid faktiskt är passerad. Av vad som uppenbart en gång varit Quitos tjusigaste teater, återstår nu endast utbrända läktare och sotiga salonger. I entrén finns tidningsutklipp och skyltar som berättar om hur en brand i tilliggande Pizza Hut satte eld på den då nyrenoverade teatern. Året för branden var 1999, men än står Teatro Bolivar övergiven. Pizza Hut har snirklat sig ut ansvarsfrågan, och Quito stad syns inte ha tillräckliga medel för att ta sig an renoveringsarbetet. Vad som återstår är ett dystert monument av vad som är en av Quitos vackraste byggnader. Vackert, men sorgset. Väl värt ett besök.

Teatro Bolivar (hemsida)

(bilderna är lånade från deras hemsida)

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , | Leave a comment

(R) eko turism – Runa Tupari

Vi lämnar Quito för en utflykt norrut, i riktning mot Otavalo. Otavalo är mest känt för sin lördagsmarknad (kommer senare som en egen rubrik ), men har mycket mer än så att erbjuda. Landskapet kring Otavalo är dräpande vackert – gröna kullar klädda av rutmönstret från asymmetriska åkerlappar. Ett tydligt tecken på att jordbruket här inte är motoriserat.

Redan på bussen märker vi att Otavalo har en betydligt större andel ursprungsbefolkning än tidigare städer som vi har besökt. Männen har länga svarta flätor i nacken – vilket vi lärt oss indikerar att de är stolta för sitt andiska ursprung. Väl av bussen går vi i riktning mot Plaza de Ponchos, där Runa Tupari har sitt kontor.  Runa Tupari är en resebyrå som drivs av ursprungsfolk från Otavalo med omnejd, och arbetar under parollen Turismo Comunitario. Vi fick tipset om demfrån en ecuadorian på Slow Food mässan i Jokkmokk i somras, och efter en koll på Runa Tuparis hemsida kändes det som ett schysst sätt att turista. Arrangemangen görs av folk som bor i området, och pengarna går till dem och deras byar.

Vi bokar in oss på en tvådagars utflykt och under den första dagen besöker vi olika hantverkare i bygden. Först ut är en kvinna som flätar sovmattor och annat av totoro, ett gräs som växer i vattendrag längs den andiska bergskedjan (några känner kanske igen det från vassöarna i Titicacasjön). Fem timmar tar det att göra en matta. Tre och en halv dollar säljer hon sedan mattorna för på marknaden. Ett strävsamt hantverk som sakta håller på att dö ut allt eftersom andra billiga alternativ (made in China) blir allt vanligare. Därefter besöker vi en flöjtmakare som dessutom spelar en trudelutt för oss. Dagsturen avslutas med ett besök hos en vävare. Vävda textilier och kläder är något som lockar många till lördagsmarknaden i Otavalo. Vi släpps sen av i Santa Barbara hos familjen Gundinango-Venuesa. Här ska vi övernatta till i morgon.

Både jag och Amanda var väldigt överens om att vi ville prova att bo hos en familj på landsbygden, och det är kanske det mest speciella bland de utflykter Runa Tupari erbjuder. Förutom att de byggt särskilda hus för turisterna att övernatta i så är det ”hemma hos” på riktigt. Vi hänger med barnen, hämtar hem korna och äter tillsammans. Väldigt genuint och trevligt. Dag två tackar vi för oss och åker på en ridtur. Hästarna är snälla och trots att vi båda är i konstant otakt med hästarna så protesterar de inte.

Runa Tupari är helt klart att rekommendera. Reko, och eko på alla sätt och vis.

Runa Tupari (hemsida)

Also posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Tagged , , , , , , , | Leave a comment