En riktig skithög

Strax väster om Huacachina ligger Stilla havets kust. En kustremsa som gjort sig känt för att vara en riktig skithög.

En solig morgon tar vi bussen ut till Paracas, ett litet kustsamhälle en dryg timmes färd från Huacachina. På parkeringen i Paracas står bussarna uppradade, och båtarna som strax ska ta turisterna ut till Ballestas Islands är proppfulla. Samtliga passagerare väntar ivrigt på att få se tillkomsten av de skithögar – och de tusentals fåglar som producerar dem – som fått till och med oss svenskar att svänga oss med ett ord på inkornas språk. Fåglarnas exkrementer kallas på quechua för guano, och har gjort entré i väst som kommersiellt gångbar fågelskit.       

Guano användes som gödsel redan under inkariket, men blev först på mitten av 1800-talet uppmärksammat av västvärlden. Hit såldes guanon som gödsel, men senare – under krigstid – även som komponent för tillverkning av sprängämnen. Peru blev snabbt världens främsta exportör av fågelskit, och ekonomin fick ett enormt uppsving. Mellan åren 1840-1870 beräknas drygt 12 miljoner ton spillning – till ett värde av 500 miljoner USD – ha spritts i Europa och USA (man kan undra hur många fågelskitar det motsvarar!).  Marknaden för den nitritrika spillningen minskade kraftigt i början av 1900-talet till följd av att industrin började framställa konstgödsel, och lämnade ett bestående vacuum i den peruanska ekonomin. Utvinningen av fågelskit från Balletas Islands har dock fortsatt, och Peru exporterar fortfarande guano som idag marknadsförs som organiskt gödsel. Möjligheten att utvinna guano längs kusten har dock minskat under det senaste århundradet som följd av intensifierat fiske – minskad mängd fisk innebär färre fåglar, och därmed också mindre spillning. Den mängd skit man tidigare kunde utvinna på nio månader från Ballestas Island får man idag på sju-åtta år.

Ögruppen Ballestas Islands huserar ca 160 fågelarter, bl.a. Humboltpingviner, peruanska pelikaner och peruanska sulor. Utöver fåglarna är solbadande sjölejon en stor del av nöjet med att besöka öarna. Doften av salt vatten, fåglar som likt stora svärmar av mygg cirkulerar över öarna, och charmiga sjölejonen gör det till en bra endagstur. Ögruppen kallas i guideböckerna för ”den fattiges Galapagos” och är ett utflyktsmål, om än kanske inte att jämföra med det riktiga Galapagos, något jag skulle besöka igen om jag fick chansen. För till skillnad från Galapagos har man råd att besöka Balletas Islands flera gånger om*.

*Den med lite tur får även med sig en gratis souvenir hem. Jag fick min på handen… 

 Källor: Vår eminenta guide samt http://www.coha.org/the-great-peruvian-guano-bonanza-rise-fall-and-legacy/

This entry was posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Peru, Reportage and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Lämna kommentar

Your email is never published nor shared.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>