Isla del Sol

Färden till Isla del Sol, Solön, börjar med tidig bussfärd från La Paz. Vi blir upphämtade på vårt hostel, Balcones Blancos, vid halv åtta. Efter att ha samlat upp några fler turister beger sig vår buss mot Cobacabana vid Titicacas strand. Även om Cobacabana för tankarna till sol och bad, så är Bolivias namne inget badparadis. Anledningen är främst att denna sjö är ännu ett av Bolivias ”världens högsta…”. Tretusen åttahundra meter över havet blir det aldrig riktigt varmt i vattnet. Även om solen värmer är nätterna kyliga, och badvattnet stannar någonstans under tio grader. Kallt, även för en nordbo. Innan vi är framme i Cobacabana passerar vi ett sund, och vi måste ta en båt över (pråm kanske är en mer korrekt beskrivning). Det gör även vår buss. Och två åsnor.

Väl framme på Solön väntar en brant, brant trappa. Den tunna luften och våra välpackade väskor gör att det bitvis känns helt omöjligt att ta sig upp. Men det går, och väl uppe på öns topp är det mödan värt. Vi har en fantastisk utsikt över Titicacasjön med Peru i väster och Bolivia i öster. Efter en stund i solen, för ja – solön gör skäl för sitt namn och solen är stekande het, går vi och äter middag med solnedgångens imponerande skådespel som fond.

Dag två vandrar vi norrut längs ön, som sträcker sig en sådär tolv kilometer i nordlig riktning. Vi vandrar längs samma vägar som vi kvällen innan såg bybor återvända med sina får, lamor och åsnor. Här på Solön syns herdelivet vara vardag för majoriteten. Det är en uppfriskande promenad längs ön, och utsikten är storartad. Längst ut på nordspetsen finns ruiner från Inkornas storhetstid. Enligt Inkorna var det just här som världen bildades och solen föddes. Utsikten, solnedgången och den fridfulla atmosfären på ön väcker en religiös känsla, och det är inte helt svårt att förstå att det skapas myter kring en sådan här vacker plats.

Sista dagen vandrar vi genom en by som ligger på den östra sidan av ön. Två små pojkar visar upp imponerande färdigheter med var sin snurra som de med ett vant knyck sätter fart på. Den ena pojken lyckas till och med fånga snurran i luften så att den snurrar i handen. Pojken säger sedan ”Señor” och undrar ifall jag vill prova. Jag tackar artigt nej. Jag vet på förhand att jag skulle behöva en hel dag på mig för att klara av konststycket. Pojkarna säger ”Ciao” och svänger in på en gård. Vi kryssar vidare genom byn och dess smala gator. Här finns inga spår av turisternas närvaro och husen är uteslutande byggda av soltorkat tegel. Klockan har passerat lunch, och vi börjar bli hungriga. Vi försöker oss på att gena uppför en backe – för någonstans på andra sidan krönet ska vägen som vi gick efter dagen innan finnas. Vi tar oss fram över små terassodlingar och små stigar. Här betar får, grisar, lamor och åsnor mer eller mindre fritt. Vi passerar en familj som hackar upp en päråker. Redskapen de använder för tankarna till Västerbottensmuseets samling av saker från förriti´n, och dammiga prylar på min farfars lo. Något senare passerar vi en annan familj, och en liten flicka frågar mig ¿fotografia? Jag tar givetvis fram kameran och tar en bild. Sedan säger hon ”pagame”, betala mig, och ler brett med sina glesa tänder. Bara att slanta upp.

Sen är det inte långt kvar till vi är tillbaka till delen av ön där restaurangerna och vandrarhemmen ligger tätt. Vi äter quinoasoppa och trucha (öring) till lunch.  30 bolivianos kostar det, vilket motsvarar samma summa hemma. Billigt. Men så är det  med det mesta i Bolivia. Billigt. Och gott.

Dagen avslutar vi på Isla del Sol Pizzeria, som drivs av en söt liten tant som gör de mest fantastiska pizzorna. Här har ingen hört talas om grönsaker på konserv, och det smakar fantastiskt gott när allt är färskt. Restaurangen ligger lite avlägset till, så tyvärr så har alla de andra turisterna fastnat på något av de mer modernt inredda restaurangerna. Jag och Amanda njuter av ensamheten intill stearinljuset, men vi hoppas också att fler ska hitta den söta lilla tantens restaurang. Konkurrensen är mördande hård mellan restaurangerna, och det är svårt att tänka sig att alla klarar sig i långa loppet. Efter att solen gått ner och mörkret lagt sig som en filt över samhället går vi hem. Det är tyst och stilla. Till och med hundarna är tysta på Solön. Vi njuter och tackar Isla del Sol för tre fantastiska dagar.

This entry was posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage and tagged , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

3 Comments

  1. Posted 19 oktober, 2011 at 10:01 by Aina | Permalink

    GULLIGT DJUR PÅ BILD ETT I BILDSPELET!!!!!!! Ni verkar ha det helt fantastiskt bra men borde komma hem snart för jag saknar er.

    • Posted 19 oktober, 2011 at 10:10 by Joakim | Permalink

      Det är en liten babylama som ä rpå väg hem efter att ha betat hela dagen. Pizzaskylten som den precis passera är till restaurangen där den söta tanten hade sitt ställe. Ja, jag frågade Amanda tidigare idag ifall hon hört något från dig. Vi saknar dig också.

  2. Posted 20 oktober, 2011 at 07:26 by Tove D | Permalink

    Vad fantastiskt fint det ser ut! Jag borde åka dit!

    Det finns ett spanskt ”ordspråk”/”talesätt”/”fras”:
    Te quiero mucho, como la trucha al trucho.
    Den kan ni ju öva på när ni känner er romantiska någon dag! :)

One Trackback

  1. By Resväg on 11 december, 2011 at 08:14

    [...] D – Isla del Sol [...]

Lämna kommentar

Your email is never published nor shared.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>