Las chocas

I början av 2008 hamnade tre norska tjejer i bolivianskt fängelse. De tre tonårstjejerna från Norge hade slagit sig in på samma bana som svensken Jonas Andersson, a.k.a El Choco. Gemensamt för de fyra är att de alla försökt smuggla Bolivias nationalskatt – kokain. Gemensamt för de fyra är också att de åkte fast.

I lördags besökte vi kvinnofängelset i Cochabamba, fängelset där norska Madeleine sitter. Hon har i dagsläget suttit av tre år och åtta månader av sitt 13-åriga straff. I realiteten sitter man liksom i Sverige inte hela tiden ut, och Madeleine. förväntas få villkorligt om ett drygt år. De tre norskorna hade tillsammans 22 kilo kokain i sitt bagage när de ertappades. Samtliga hamnade kort därefter inom lås och bom, men två av dem har sedan dess lyckats rymma under permissionen. Oklart är hur Christine och Stine lyckades rymma från Cochabamba, men K bytte efternamn och fick ett nytt pass av norska ambassaden, medan Stine rymde helt utan papper, och man tror nu att hon gömmer sig i Brasilien. I fängelset i Cochabamba är det alltså bara Madeleine kvar.

När vi kom in i fängelset möttes vi av en intensiv kommers och hög musik. Det var ”fångarnas dag”och många fångar hade därför besök sina anhöriga. Själva fängelset är som ett litet samhälle i sig, med restauranger där internerna lagar och säljer sin egen mat, och små butiker där de säljer förnödenheter som snacks ochCoca-Cola. Å ena sidan åsidosätts säkerheten kraftigt, men å andra sidan är det här kanske en bättre modell för samhällsanpassning än den som vi har hemma i Sverige. Samtidigt är det ingen hemlighet att de bolivianska fängelserna har allvarliga problem. Bolivias rättsväsende brottas med en utbredd korruption och det mesta går, bara görs ”på rätt sätt”. Fångar med pengar kan köpa sig en egen lägenhet i fängelset, de kan ha hemhjälp och tillgången till narkotika är relativt fri. Fri tillgång till telefon är vardag för samtliga interner.

Kvinnofängelset i Cochabamba tillåter– liksom det ökända San Pedrofängelset i La Paz där El Choco satt, att barnen bor med sina intagna föräldrar. Det är heller inte ovanligt att internerna skaffar barn under strafftiden. Besökstiderna är relativt fria, och för de med pengar finns det egentligen inga begränsningar. El Choco skaffade två barn och gifte sig under sin tid i fängelset i La Paz, och norska Stine födde ett barn i fängelset under den tid som hon satt där. Ett barn som hon skaffat med en intern från det manliga fängelset på andra sidan gatan. Att växa upp i ett fängelse är säkerligen ingen idealsituation, men i ett land med överfulla barnhem och gott om hemlösa barn som sniffar lim i gathörnen om kvällarna, är alternativen inte särskilt många.

Det är en gripande upplevelse att besöka ett bolivianskt fängelse och se en del av den vardag som trots allt inte bara är en vardag för okända människor långt, långt borta, utan även för några från vårtlilla Norden. En sak är då säker: jag har inga planer på att börja smuggla kokain.

För den som är intresserad av att läsa mer om situationen i de Bolivianska fängelserna kan jag rekommendera Markus Luttemans bok El Choco.

Norrmän dömda för kokainsmuggling SVD

This entry was posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage and tagged , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

One Comment

  1. Posted 13 juli, 2014 at 07:06 by hidroizolatii | Permalink

    I just like thee hhelpful information you supply on your articles.

    I will bookmark your weblog and check oonce more right here regularly.
    I’m fairly sure I will be informed lots of new stuff proper right here!

    Best of luck for the following!

Lämna kommentar

Your email is never published nor shared.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>