Machu Picchu

Efter dagar avdividerande kring olika möjliga och omöjliga rutter till Machu Picchu var vår plan klar; jag, Amanda och vår danska vän Torsten hade bestämt oss för en tre dagars vandring i Lares med privat guide, en kock och någon att ta vår packning (vi hoppades på en åsna). En snabb titt på Yr:s väderleksrapportfick dock vår plan att falla pladask.

Jag och Amanda beslutade oss i stället för att ta bussen till Machu Picchu, för att sedan vandra upp på Huana Picchu (toppen som ofta syns i bakgrunden på bilder av den gamla inkastaden). En kompromiss, men ingen dålig sådan, för vi ville på intet sätt missa Machu Picchu när vi väl var i Peru. Sagt och gjort. Två dagar senaresatt vi på bussen. En lång och slingrig – men otroligt vacker – färd över höga berg och genom djupa dalar. Från ”Hydroelectrica” promenerade vi efter järnvägen fram till Agua Calientes, vilket tog oss drygt två timmar. Vi konstaterade snabbt att det inte alls var så kallt i luften som vi trott, och att de extra ullunderställ som vi tagit med inte skulle vara till någon nytta. Här var det kortbyxor som gällde (tur att jag hade badbyxorna med). Innan vi åtmiddag hann vi med de varma källorna som gett platsen sitt namn, och termalkällorna varen fröjd efter en hel dag i buss.Morgonen därpå gav vi oss av i tidig gryning, och var bland de första att anlända till Sydamerikas mest kända turistmål – Machu Picchu. Den övergivna inkastaden blev för allmänheten känd först efter att amerikanen Hiram Bingham”upptäckte” platsen 1911 (han ska ha guidats av en elvaårig pojke). Idag, hundra år senare, lockar platsen drygt 400 000 besökare per år.

Machu Picchuligger vackert belägen på ettbergskrön, och omges av dalar och tornande berg i alla väderstreck. En imponerande syn för en umebo som annars tycker att utsikten från Hamptjärnsstugan är nog så mäktig. Efter drygt två timmars guidning bland skickligt sammanfogade stenblock(inkorna är kända för siningenjörskonst. Fogningen av stenblocken har kirurgisk precision, och konstruktionen gör att byggnaderna än idag står oskadade, trots att området frekvent skakas av jordbävningar) begav vi oss upp mot Huana Picchu. Efter en trekvarts rask promenad uppför branta trappsteg kippade vi efter andan – utsikten är inget för den höjdsvage. Plötsligt såg den nyss så imponerande ruinstaden väldigt liten ut.

Trots att det inte blev någon vandring i med åsna är vi ändå nöjda med vår strapats. Machu Picchu är, trots turistfaktorn, en höjdare och något att berätta om för barnbarnen.

This entry was posted in Gringons resa till äventyrets kontinent., Peru, Reportage and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

One Comment

  1. Posted 7 november, 2011 at 08:17 by Tove D | Permalink

    Så fint och häftigt!

One Trackback

  1. By Cusco on 12 november, 2011 at 08:45

    [...] Efter en natt i buss anländer vi i tidig gryning till Sydamerikas kanske mest kända resmål. Cusco. Men det är inte Inkornas gamla huvudstad som gör att drygt 400 000 turister årligen vallfärdar hit, och det är heller inte bilden av smala kullerstensgator, kantade av vackra 1500-talsstenhus från som lockat hit besökarna. Vad som drar är ruinerna på bergstoppen några timmar västerut. Machu Pichu. [...]

Lämna kommentar

Your email is never published nor shared.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>