(R) eko turism – Runa Tupari

Vi lämnar Quito för en utflykt norrut, i riktning mot Otavalo. Otavalo är mest känt för sin lördagsmarknad (kommer senare som en egen rubrik ), men har mycket mer än så att erbjuda. Landskapet kring Otavalo är dräpande vackert – gröna kullar klädda av rutmönstret från asymmetriska åkerlappar. Ett tydligt tecken på att jordbruket här inte är motoriserat.

Redan på bussen märker vi att Otavalo har en betydligt större andel ursprungsbefolkning än tidigare städer som vi har besökt. Männen har länga svarta flätor i nacken – vilket vi lärt oss indikerar att de är stolta för sitt andiska ursprung. Väl av bussen går vi i riktning mot Plaza de Ponchos, där Runa Tupari har sitt kontor.  Runa Tupari är en resebyrå som drivs av ursprungsfolk från Otavalo med omnejd, och arbetar under parollen Turismo Comunitario. Vi fick tipset om demfrån en ecuadorian på Slow Food mässan i Jokkmokk i somras, och efter en koll på Runa Tuparis hemsida kändes det som ett schysst sätt att turista. Arrangemangen görs av folk som bor i området, och pengarna går till dem och deras byar.

Vi bokar in oss på en tvådagars utflykt och under den första dagen besöker vi olika hantverkare i bygden. Först ut är en kvinna som flätar sovmattor och annat av totoro, ett gräs som växer i vattendrag längs den andiska bergskedjan (några känner kanske igen det från vassöarna i Titicacasjön). Fem timmar tar det att göra en matta. Tre och en halv dollar säljer hon sedan mattorna för på marknaden. Ett strävsamt hantverk som sakta håller på att dö ut allt eftersom andra billiga alternativ (made in China) blir allt vanligare. Därefter besöker vi en flöjtmakare som dessutom spelar en trudelutt för oss. Dagsturen avslutas med ett besök hos en vävare. Vävda textilier och kläder är något som lockar många till lördagsmarknaden i Otavalo. Vi släpps sen av i Santa Barbara hos familjen Gundinango-Venuesa. Här ska vi övernatta till i morgon.

Både jag och Amanda var väldigt överens om att vi ville prova att bo hos en familj på landsbygden, och det är kanske det mest speciella bland de utflykter Runa Tupari erbjuder. Förutom att de byggt särskilda hus för turisterna att övernatta i så är det ”hemma hos” på riktigt. Vi hänger med barnen, hämtar hem korna och äter tillsammans. Väldigt genuint och trevligt. Dag två tackar vi för oss och åker på en ridtur. Hästarna är snälla och trots att vi båda är i konstant otakt med hästarna så protesterar de inte.

Runa Tupari är helt klart att rekommendera. Reko, och eko på alla sätt och vis.

Runa Tupari (hemsida)

This entry was posted in Ecuador, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

Lämna kommentar

Your email is never published nor shared.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>