(R) eko turism – Sarayaku

För snart tre veckor sedan besökte vi Sarayaku. Sarayaku ligger i den södra delen av ecuadorianska Amazonas, och är en dryg halvtimmes flygplansfärd från vad vi skulle kalla ”civilisationen”. Amazonas är förutom rikt på djur och växter även en källa för enorma mängder olja. Kombinationen av olja och ett grönt Amazonas går ihop så länge oljan stannar i marken, men blir desto mer problematisk så snart det svarta guldet ska exploateras. I norrdöstra Ecuador har exploateringarna, som pågått sedan slutet av 60-talet, resulterat i att mark och vatten blivit kraftigt förorenade, och cancer har blivit något av en folksjukdom hos skogens invånare. Liksom vid oljeutsläpp i havet är oljeutsläpp i en regnskog en allvarlig naturkatastrof – även om det vanligtvis inte rapporteras så mycket om det på nyheterna. Och utsläpp i Amazonas finns det gott om. Vissa talar om den kanske största miljökatastrofen sen Tjernobyl.

Vi stannade i Sarayaku i fyra dagar, varav första dagen var i sällskap av ett TV-team från engelskspråkiga Al-Jazeera. Oljeutsläppen i norra Ecuador är mål för en lång rättegångstvist mellan ursprungsfolken i Ecuador och Chevron-Texaco. Gott om olja finns det även under det gröna täcket i Sarayaku – men här har ursprungsbefolkningen organiserat sig, och med oväpnat motstånd lyckats hålla oljebolagen borta. Sarayakus metoder att organisera sitt motstånd har väckt stor uppmärksamhet nationellt, men också internationellt – för även om Sarayaku ligger bortom ”civilisationen” så är det inga nakna vildar vi besökt. I Sarayaku finns grundskola och gymnasium, de har internet i byn, de talar spanska och de har en genomarbetad plan för hur de vill leva de närmaste hundra åren. Men de har ingen väg till byn, inga diskotek och ingen kommers av produkter ”made in china”. Och så vill de att det förblir. På ett bakvänt vis är enda sättet att överleva som urfolk att utbilda sig, att tala spanska, och att lära sig förstå den moderna världen – för annars har de ingen möjlighet att göra sin röst hörd, och då försvinner de utan att vi märker det. 

 

This entry was posted in Ecuador, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

2 Comments

  1. Posted 3 augusti, 2012 at 09:33 by Lisa | Permalink

    Vad människor är vackra när de inte vet om det. Tänker jag på när jag ser många av dina bilder.

    • Posted 17 augusti, 2012 at 04:44 by Joakim | Permalink

      Där sa du något. Webben svämmar över av posebilder, men få när ända fram – just för att de är så medvetna.

Lämna kommentar

Your email is never published nor shared.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>