Rik men fattig

”Jag skäms när jag går till bussen” säger Alejandro. Vi pratar om några av de många problemen i Bolivia. Nedskräpning är ett av dem.

En vanlig fördom hos många i väst är att människorna i tredje världen är passiva och oförmögna till den utveckling som väst har haft. Under en av våra långa diskussioner med Alejandro (som vi bor hos) påpekar han att Bolivia faktiskt har problem med att Bolivianerna är passiva. En bakomliggande orsak till det menar han är kolonisatörernas ensidiga uttag av rikedomar från kontinenten.

I jämförelse med kolonisationen av Nordamerika valde kolonisatörerna där att bosätta sig, vilket medförde att människorna hjälptes åt att bygga upp landet. I Latinamerika har lite och inget investerats i länderna i sig, och kolonisationen har i stort bestått i ett ensidigt uttag av resurser. De människor som stannat har antingen varit rika handelsmän eller ägare av stora gods. Pöbeln har uteblivit. Innan revolutionen i Bolivia 1952 bestod den härskande eliten av 200 000 röstberättigade. Tre familjer dominerade i princip hela landet, och tillsammans ägde de i princip alla landets gruvor. 615 jordägare delade på marken, och ett 50-tal handelsmän dominerade handeln (SchclarekMulinari, 2011). Enligt Alejandro är det här en av orsakerna till att människorna här aldrig har fått lära sig att bygga upp något, och de miljoner människor som fostrats av piskans vinande ljud har stöpts i en form där man väntar tills det att någon annan som säger åt en vad man ska göra. Trots den politiska aktivism som finns i Bolivia saknas i många fall självförtroendet och den kreativa kraft hos medborgarna som behövs för att lyfta Bolivia ur fattigdomen. För Bolivia är ett rikt land med stora naturtillgångar, men utbildningsnivån är låg och samhället brottas med många problem som fattigdom, brist på utbildning och korruption. Kanske kan problemet med den skräpiga gatan på väg till bussen kännas obetydlig i ett land som Bolivia, men det är också på många sätt något som indikerar ett av de mer allvarsamma problemen som Bolivia lider av. Passiviteten hos folket.

This entry was posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage and tagged , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

One Comment

  1. Posted 2 oktober, 2011 at 09:11 by Tove D | Permalink

    Tror man att man kan göra något som förändrar är det kanske mindre risk att man är passiv. Kanske är det den tron som fattas hos folket i Bolivia.

Lämna kommentar

Your email is never published nor shared.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>