Vi gillar kola, så enkelt är det.

Kola, kola, kola. I Bolivia finns det gott om kola. Det första som man tänker på är kanske kokainet som blivit den amerikanska medelklassens nya innedrog, eller att Bolivias nuvarande president är en före detta cocalero, kokaodlare.

I Bolivia är kokan en naturlig, och väldigt viktig del av vardagen. Te på koka, mate de coca, serveras helt utan betänkligheter till frukosten, och på ett av barnhemmen som vi besöker i Cochabamba odlar barnen koka på bakgården, utan att det är någon som höjer på ögonbrynen. Det är också kokabladets uppiggande- och hungerdämpande egenskaper som håller det slitsamma arbetet i Bolivias många gruvor igång. ”Den heliga buskens blad”, dvs. kokan, har även en viktig funktion i den Bolivianska kulturen, i vardagen och vid ceremonier, och kriget om rätten att odla koka var en betydande faktor till att Evo Morales valdes till president 2005. Det förestående kriget mot kokainet i Bolivia ”The War on Drugs” (1982-2008), USA:s försök att sätta stopp för narkotikahandeln genom att ”döda hunden i stället för lopporna” väckte ett våldsamt uppror bland kokaodlarna i Bolivia. USA satsade enorma summor pengar på att riva upp och förstöra kokaplantagerna i Bolivia, men eftersom det slog hårt mot de redan fattiga kokaodlarna lät reaktionen inte att vänta på sig. Genom att Morales var aktiv inom facket för kokaodlarna fick han snabbt vind i seglen för sin politiska retorik. Rätten att odla koka är och förblir en helig tradition för Bolivianerna, och kamporden på quechua under det amerikanska kriget mot kokan löd: causachuncoca, wañachunyanki! (leve kokabladet, död åt USA!).

Det finns givetvis också en mer dyster sida av kokan. Den smutsiga narkotikahandeln skördar tusentals liv per år. Bara under 2010 dog 15 273 människor i Mexico till följd av den hårda kultur som växt fram kring handeln av de tunga drogerna¹. Några av de farligaste städerna i Sydamerika har en direkt koppling till el narcotrafico, narkotikahandeln, och på vår resa kommer vi att undvika Perus huvudstad Lima i största möjliga mån. På grund av att Lima ligger vid kusten har den blivit en betydande transitstad för narkotikahandeln, och lockar därför till sig créme de la créme av skummisar från jordens alla hörn. Varför det staplas lik längs narkotikans handelsled kan jag inte riktigt svara på, och precis som Bodie i The Wire så undrar jag varför detta dödande? Bilhandlare, fastighetsmäklare och andra affärsmän skjuter inte varandra. Varför detta onödiga våld? Jag har ett par enkla svar på lut, men jag tänker att det måste ligga mer bakom problemet.

Även om det finns gott om kola i Bolivia är landet förhållandevis förskonat för våldet och dödandet. Kanske för att de saknar kust (något som Bolivianerna annars surar över), eller kanske just för att Bolivia främst är ett producentland. Desto längre upp i näringskedjan vi kommer, desto större fiskar. I boken En gringo i Bolivia (1994), gör Karl Nordlander enjämförelse med den utomordentligt välutvecklade produktionen och exporten av vapen i Sverige, utan att vapen eller väpnat våld är något som präglar svenskarnas vardag. Parallellen med Bolivia känns väldigt riktig. Förutom att kokan har en kulturell betydelse för bolivianerna så är det även en stor inkomstkälla för landet – för trots att det förädlade kokainet och narkotikahandeln är olaglig är det många som tjänar stora pengar på den. Allt från de som driver kokafabrikerna till tjänstemän och andra inom privat sektor. För att inte tala om langarna. I Cochabamba, där jag är nu, byggs det nya hus i varje kvarter och det sägs att det är två olika typer av hus; Eurohus – som betalas med pengar från familjemedlemmar som jobbar i Europa (vanligtvis Spanien), och Narkohus – som betalas med pengar som på ett eller annat sätt kommer från narkotikahandeln.

Som med mynt, så finns det två sidor på detta blad. De jag pratat med här tycker att USA gott kan börja med att ta tag i problemen med kokainet i sitt eget land i stället för att slå ner på de fattiga bönderna i Bolivia, men å andra sidan är det en ekonomisk doktrin att utbud skapar efterfrågan. Vad som är säkert är dock att bolivianerna har ett helt annat, och mycket sundare, förhållande till kokabladets substanser än vad många i norr har.

För den som är intresserad av Bolivias politiska historia och varför det är som det är idag, kan jag rekommendera Revolution på 4000 meters höjd av Leandro Schclarek Mulinari (2011).

This entry was posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Follow any comments here with the RSS feed for this post. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.

2 Comments

  1. Posted 2 oktober, 2011 at 03:50 by Nancy | Permalink

    Thanks for the share!
    Nancy.R

  2. Posted 4 oktober, 2011 at 02:25 by iphone 5 | Permalink

    Wonderful publish. I’m struggling with a few these difficulties.

One Trackback

  1. By Cocaine Cowboys on 14 december, 2011 at 11:53

    [...] resan har haft att göra med koka- och kokaindustrin att göra. Det har handlat om upproret bland kokabönderna i Bolivia, exporten av kokablad till Cocoa-Colas fabriker i USA, och svensken ”El Choco” i San [...]

Lämna kommentar

Your email is never published nor shared.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>