Tag Archives: gringons resa till äventyrets kontinent

Isla del Sol

Färden till Isla del Sol, Solön, börjar med tidig bussfärd från La Paz. Vi blir upphämtade på vårt hostel, Balcones Blancos, vid halv åtta. Efter att ha samlat upp några fler turister beger sig vår buss mot Cobacabana vid Titicacas strand. Även om Cobacabana för tankarna till sol och bad, så är Bolivias namne inget badparadis. Anledningen är främst att denna sjö är ännu ett av Bolivias ”världens högsta…”. Tretusen åttahundra meter över havet blir det aldrig riktigt varmt i vattnet. Även om solen värmer är nätterna kyliga, och badvattnet stannar någonstans under tio grader. Kallt, även för en nordbo. Innan vi är framme i Cobacabana passerar vi ett sund, och vi måste ta en båt över (pråm kanske är en mer korrekt beskrivning). Det gör även vår buss. Och två åsnor.

Väl framme på Solön väntar en brant, brant trappa. Den tunna luften och våra välpackade väskor gör att det bitvis känns helt omöjligt att ta sig upp. Men det går, och väl uppe på öns topp är det mödan värt. Vi har en fantastisk utsikt över Titicacasjön med Peru i väster och Bolivia i öster. Efter en stund i solen, för ja – solön gör skäl för sitt namn och solen är stekande het, går vi och äter middag med solnedgångens imponerande skådespel som fond.

Dag två vandrar vi norrut längs ön, som sträcker sig en sådär tolv kilometer i nordlig riktning. Vi vandrar längs samma vägar som vi kvällen innan såg bybor återvända med sina får, lamor och åsnor. Här på Solön syns herdelivet vara vardag för majoriteten. Det är en uppfriskande promenad längs ön, och utsikten är storartad. Längst ut på nordspetsen finns ruiner från Inkornas storhetstid. Enligt Inkorna var det just här som världen bildades och solen föddes. Utsikten, solnedgången och den fridfulla atmosfären på ön väcker en religiös känsla, och det är inte helt svårt att förstå att det skapas myter kring en sådan här vacker plats.

Sista dagen vandrar vi genom en by som ligger på den östra sidan av ön. Två små pojkar visar upp imponerande färdigheter med var sin snurra som de med ett vant knyck sätter fart på. Den ena pojken lyckas till och med fånga snurran i luften så att den snurrar i handen. Pojken säger sedan ”Señor” och undrar ifall jag vill prova. Jag tackar artigt nej. Jag vet på förhand att jag skulle behöva en hel dag på mig för att klara av konststycket. Pojkarna säger ”Ciao” och svänger in på en gård. Vi kryssar vidare genom byn och dess smala gator. Här finns inga spår av turisternas närvaro och husen är uteslutande byggda av soltorkat tegel. Klockan har passerat lunch, och vi börjar bli hungriga. Vi försöker oss på att gena uppför en backe – för någonstans på andra sidan krönet ska vägen som vi gick efter dagen innan finnas. Vi tar oss fram över små terassodlingar och små stigar. Här betar får, grisar, lamor och åsnor mer eller mindre fritt. Vi passerar en familj som hackar upp en päråker. Redskapen de använder för tankarna till Västerbottensmuseets samling av saker från förriti´n, och dammiga prylar på min farfars lo. Något senare passerar vi en annan familj, och en liten flicka frågar mig ¿fotografia? Jag tar givetvis fram kameran och tar en bild. Sedan säger hon ”pagame”, betala mig, och ler brett med sina glesa tänder. Bara att slanta upp.

Sen är det inte långt kvar till vi är tillbaka till delen av ön där restaurangerna och vandrarhemmen ligger tätt. Vi äter quinoasoppa och trucha (öring) till lunch.  30 bolivianos kostar det, vilket motsvarar samma summa hemma. Billigt. Men så är det  med det mesta i Bolivia. Billigt. Och gott.

Dagen avslutar vi på Isla del Sol Pizzeria, som drivs av en söt liten tant som gör de mest fantastiska pizzorna. Här har ingen hört talas om grönsaker på konserv, och det smakar fantastiskt gott när allt är färskt. Restaurangen ligger lite avlägset till, så tyvärr så har alla de andra turisterna fastnat på något av de mer modernt inredda restaurangerna. Jag och Amanda njuter av ensamheten intill stearinljuset, men vi hoppas också att fler ska hitta den söta lilla tantens restaurang. Konkurrensen är mördande hård mellan restaurangerna, och det är svårt att tänka sig att alla klarar sig i långa loppet. Efter att solen gått ner och mörkret lagt sig som en filt över samhället går vi hem. Det är tyst och stilla. Till och med hundarna är tysta på Solön. Vi njuter och tackar Isla del Sol för tre fantastiska dagar.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , 4 Comments

Guldgruvan i Cotapata

Gruvarbetare på väg hem efter sitt pass i gruvan. Cotapata Nationalpark.

I tisdags besökte vi guldgruvan i Cotapata National Park. Gruvan är Fairtrade-certifierad, och är den första gruvan i Bolivia med denna märkning. Certifierat guld är helt nytt på marknaden, och hos kooperativet hoppas man nu på att kunna få sälja sitt guld till ett bättre pris än tidigare. ”Genom att vi är certifierade kan vi sälja direkt till uppköpare i Europa, utan att behöva en massa mellanhänder i Bolivia”, säger Luana Peña som sitter i styrelsen för Cotapata Gold Mining Cooperative .

Vi besökte både gruvan och processanläggningen. Gruvarbetarna fick mig att tänka på när Ida i Katthult hade tandvärk. Stora bulliga kinder, fyllda med kokablad är vanligt bland Bolivias gruvarbetare. Kokabladen gör att de bättre orkar med det tunga, och många gånger farliga arbetet.

Mer om Fairtradecertifierat guld:

Fairtrade.se

Fairgold.org

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , , , , , , , 4 Comments

San Pedro

Varje dag ringlar en lång kö av besökare utanför fängelset San Pedro. De flesta är kvinnor med traditionella kjolar. Liksom i Sverige är de flesta fängelsekunder i Bolivia från en samhällsgrupp där utbildning och fina jobb hör till ovanligheterna.

En dag då vi passerar fängelset har ambulansen parkerat utanför dörren, och en man börs ut på bår. En annan dag bär fångarna ut soporna till sopbilen. Alltid händer det något.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , , 4 Comments

La Paz

La Paz, världens högst belägna huvudstad (3650m.ö.h), tar bokstavligen andan ur en. Även kortare strapatser – som trappan upp till andra våningen på vandrarhemmet gör att hjärtat börjar bulta.

Trots att vi försökt acklimatisera oss till tunnare luft med två veckor i Cochabamba, känner vi direkt av att det är längre mellan syremolekylerna på denna höga höjd. Det är inte svårt att förstå att Bolivias fotbollslag (med nationalarenan i La Paz) vanligtvis vinner på hemmaplan.

För att vara en huvudstad känns La Paz ganska lugn, och en viss småstadskänsla infinner sig. Trots lugnet så är det här som merparten av de politiska protesterna äger rum. Vi passerar en arbetardemonstration och andra som demonstrerar med anledning av konflikten i TIPNIS. La Paz är utan överdrift inte särskilt vacker som stad. Bolivia är fattigt, och så även huvudstaden. Men staden har sin charm av förfallet kolonialbygge och något fulsnyggt nytt, och med det lugna tempot är det lätt att njuta på stadens många trevliga restauranger och caféer. För priset av ett Maxmål med plusmeny äter vi lyxmiddag på fransk restaurang, och kaffet och citronmarängpajen kostar lika mycket som bara kaffet gör hemma.

 Trots viss hjärtklappning och svala nätter (ja, fy vad vi fryser), så trivs vi bra. Särskilt caféhänget och den goda maten har gjort att det tar emot att lämna fredens stad (La Paz betyder just freden).

Balder – fikakompis under några dagar i La Paz.

Tre i topp La Paz:

- La Guingette, fransk restaurang i stadsdelen Sopocachi.

- The Lonious, inrökt jazzclub med välspelad livemusik. Även den i Sopocachi.

- Café Banais, alldeles intill San Francisco kyrkan.

…en kommande bubblare är doughnut-stället vid gågatan snett nedanför Plaza Estudiante. 3 kr för en färsk doughnut. Svårslaget.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , 2 Comments

Maskerade skoputsare

I La Paz är det mer regel än undantag att skoputsarna är maskerade. Vid första anblick är det lätt att tro att stan är belägrad av en rånarliga. Anledningen till rånarluvorna är stigmat kring skoputsaryrket. Många unga arbetar extra under studierna, och ingen vill bli igenkänd som skoputsare.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , 3 Comments

Salar de Uyuni – una aventura!

Inget äventyr utan äventyr, så sa vår chaufför Franz när bilen stannade av på drygt 4000m.ö.h. Det tog inte många minuter innan vi började diskutera vem i sällskapet vi skulle börja med att äta upp.

Vi befann oss vid gränsen mot Chile, och det karga landskapet och den bistra vinden var inte särskilt inbjudande. Det var den andra av de tre dagarna på vårt äventyr i världens största saltöken, Salar de Uyuni. Franz tog kvickt fram sina grillbestick, och började med hjälp av kniven ta sig an säkringsdosan. Innan bilen stannade hade en lukt av bränd plast spridit sig i kupén, och något hade helt uppenbart smält under motorhuven.  Efter en timmas skrapande på olika säkringar, och skärande i diverse kablar, gav Franz upp. Klockan var eftermiddag, och för att vi skulle hinna fram till vårt natthärbärge innan det blev mörkt var vi tvungna att bli bogserade. Lyckligtvis var var vi inte ensamma på tur i Salar de Uyuni. I Bolivia finns inga hastighetsbegränsningar när det gäller bogsering, och än mer äventyr blev det när vår huv blåste upp och Franz tvingades hänga ut genom dörren för att signalera till vår draghjälp att vi var tvungna att stanna.

Första dagen började med att vi åkte ut på saltslätterna, en av Bolivias största turistattraktioner. Saltöknen täcker en yta motsvarande Skåne, och ligger på drygt 3600m.ö.h. Saltöknen är vad som är kvar av en gigantisk sjö som torkade ut för ca 30 000 år sedan.  Idag utvinner Bolivia stora mängder salt från öknen, men det är framförallt tillgången av litium som är värdefull för Bolivia. Enligt beräkningar finns mellan 50-70% av världens litiumtillgångar här¹. Eftersom litium är en viktig komponent i batterier är dessa tillgångar av stort intresse för oss i väst, som en möjlig lösning på den väntande bristen på olja. De enorma tillgångarna av litium kan ge en välbehövlig inkomst för det fattiga Bolivia, men samtidigt är utvinningen av litium problematisk då den vid utvinning är väldigt skadlig för miljön, och miljövänner varnar för kommande problem. Att Salar de Uyuni både är en av Bolivias största turistattraktioner, och möjligen landets viktigaste industri i ett framtidsperspektiv, skapar konflikter såväl inom som utanför Bolivia.

De följande dagarna bestod av åtskilliga timmar längs skumpiga och dammiga vägar, men med ett storlaget panorama över Andernas skiftande landskap gick timmarna snabbt.  Den enorma kraft i kollisionen mellan kontinentalplattorna har skapat vyer över bråddjupa raviner och ett bulliga månlandskap formade av stelnad lava. Vi stannade också till vid ett flertal laguner som på grund av alger och olika mineraler skiftade i olika färger. Det mest spektakulära färginslaget var kanske ändå de hundratals flamingos som fanns i några av lagunerna. Fåglar som jag annars förknippar med karibisk värme och cocktailbarer.

På den höga höjden (ca. 4000m.ö.h) var nätterna isande kalla, och tillgången till vatten och andra faciliteter var begränsade. Tack vare sex lager av tjocka ullfiltar och ullunderställ så sov vi ändå gott. Pete (på bilden) pekar på vår enda värmekälla. En rostig vedkamin.

Som avslutning på vår resa tog Franz med oss till en svindlande djup ravin. Inget för höjdrädda.

På Latinamerikagruppens hemsida kan ni läsa mer om problematiken kring Salar de Uyuni och dess litiumtillgångar.

”Morales vill exploatera Bolivias vita guld”

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , , , 2 Comments

Kola och cola

Kopplingen mellan kola och cola har aldrig varit så uppenbar för mig som nu när jag är i Bolivia. Jag minns att Coca-Cola ändrade innehållet i flaskorna när jag var liten, och att det var något prat om att det var knark i drickan. Nu drygt tjugo år senare är berättelsen om knarket och läskedrycken minst lika spännande.

Coca-Cola är döpt efter de två huvudingredienserna; koka, och kolanöt. Jag har tidigare skrivit om Bolivia och relationen till kokan, men relationen till Coca-Cola visar sig vara minst lika stark i det moderna Bolivia. I Markus Luttermans El Choco (2007) finns ett flertal intressanta passager som berör det nära förhållandet mellan världens populäraste dryck och världens mest eftertraktade drog.

”Det var på sätt och vis ironiskt med all denna marknadsföring av Coca-Cola på San Pedro. The Coca-Cola company, företaget som hade byggt upp en mångmiljardindustri tack vare kokabladet, gjorde reklam på en plats där massor av människor satt inlåsta på en plats i flera år just för att de hade odlat och sålt den planta som gett läskedrycken sitt namn.” s. 213.

…och på nästa sida:

”De kokablad som odlas i Anderna får sedan länge inte exporteras någonstans i hela världen. Ungefär hälften av internerna på San Pedro sitter inne av det skälet. Coca-Cola var en strakt bidragande faktor till exportförbudet och sedan flera decennier lägger amerikanska myndigheter varje år enorma summor på att förstöra kokafält i Bolivia, Peru och Colombia. Ändå importeras nästan 200 ton kokablad helt lagligt till USA varje år – av just Coca-Cola. Företaget har ett specialtillstånd att importera koka och varje år fraktas enorma lass av den förbjudna växten till dotterbolaget Stepan Chemicals fabrik i New Jersey. Där, i det superhemliga och hårdbevakade lokalerna, genomförs en kemisk process som tar bort alkaloiden kokain innan råvaran sedan transporteras vidare till Coca-Cola under namnet ”Merchandise number 5”. s. 214

Det visar sig att berättelsen om ”knark i drickan” visar sig vara sann, och att den är tätt sammanflätad med traditionen av att odla koka i Bolivia – och dessutom den illegala (?) handeln med kokabladet. Det är en berättelse lika spännande som den jag hörde då jag var liten. Bara lite mer detaljrik.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , 1 Comment

Rik men fattig

”Jag skäms när jag går till bussen” säger Alejandro. Vi pratar om några av de många problemen i Bolivia. Nedskräpning är ett av dem.

En vanlig fördom hos många i väst är att människorna i tredje världen är passiva och oförmögna till den utveckling som väst har haft. Under en av våra långa diskussioner med Alejandro (som vi bor hos) påpekar han att Bolivia faktiskt har problem med att Bolivianerna är passiva. En bakomliggande orsak till det menar han är kolonisatörernas ensidiga uttag av rikedomar från kontinenten.

I jämförelse med kolonisationen av Nordamerika valde kolonisatörerna där att bosätta sig, vilket medförde att människorna hjälptes åt att bygga upp landet. I Latinamerika har lite och inget investerats i länderna i sig, och kolonisationen har i stort bestått i ett ensidigt uttag av resurser. De människor som stannat har antingen varit rika handelsmän eller ägare av stora gods. Pöbeln har uteblivit. Innan revolutionen i Bolivia 1952 bestod den härskande eliten av 200 000 röstberättigade. Tre familjer dominerade i princip hela landet, och tillsammans ägde de i princip alla landets gruvor. 615 jordägare delade på marken, och ett 50-tal handelsmän dominerade handeln (SchclarekMulinari, 2011). Enligt Alejandro är det här en av orsakerna till att människorna här aldrig har fått lära sig att bygga upp något, och de miljoner människor som fostrats av piskans vinande ljud har stöpts i en form där man väntar tills det att någon annan som säger åt en vad man ska göra. Trots den politiska aktivism som finns i Bolivia saknas i många fall självförtroendet och den kreativa kraft hos medborgarna som behövs för att lyfta Bolivia ur fattigdomen. För Bolivia är ett rikt land med stora naturtillgångar, men utbildningsnivån är låg och samhället brottas med många problem som fattigdom, brist på utbildning och korruption. Kanske kan problemet med den skräpiga gatan på väg till bussen kännas obetydlig i ett land som Bolivia, men det är också på många sätt något som indikerar ett av de mer allvarsamma problemen som Bolivia lider av. Passiviteten hos folket.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , 1 Comment

Made in Bolivia

”En gång i tiden var Sydamerikas högländer ett begrepp liktydigt med fantastiska rikedomar, och väldiga rikedomar finns där än idag. Problemen är att utvinna dem, transportera dem, hitta köpare, få ett hyfsat pris och – inte minst – se till att pengarna fördelas på ett sätt som inte är fullständigt groteskt i sin skevhet.

Det är lätt att formulera i ord, men en gigantisk uppgift att genomföra. En annan är att rucka på den lag som säger att Bolivia nästan enbart ska producera råvaror – u-landets klassiska förbannelse.

Made in Bolivia. När den texten blir vanlig kommer något verkligt betydelsefullt att ha hänt.”

                                               Ur:En gringo i Bolivia, Karl Nordlander. 1994.

 

Trots att det gått sjutton år sedan Nordlander skrev sin bok är det fortfarande svårt att hitta produkter med texten ”Made in Bolivia”. Jag får veta att Bolivia har fina textilfabriker, och att de levererar bl.a. jeans till välkända jeansmärken runt om i världen. Det är bara det att på dessa jeans står det ”Made in Argentina” eller ”Made in Brazil”. Anledningen är att köparen inte ska bli osäker på varans kvalitet. Än har Bolivia inte lyckats rucka på den oskrivna lagen om att varar ett outvecklat producentland, och liksom Karl Nordlander ser jag fram emot den dagen då vi kan köpa varor ”Made in Bolivia”.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , , Leave a comment

Ayopaya

Folket i Fokus

Efter drygt fyra timmar i en skumpande bil var vi framme i Ayopaya  (4200m.ö.h), en liten by mitt i det kulliga Anderna.

Vart vi exakt skulle var lite oklart innan vi åkte. – Upp i bergen till ett kvinnokooperativ som producerar alpackagarn. Så långt var vi med. I baksätet bredvid Amanda sitter en äldre kvinna i stor kjol och finstickad tröja. Hon är representant för kvinnokooperativet som vi ska besöka. Jag uppfattade inte riktigt hennes namn, men jag ska fråga henne vid ett senare tillfälle. Det är bara det att hon inte pratar kolonisatörernas språk. Aymara och quechua kan hon, men jag kan tyvärr inget av hennes två språk. Det har gått nästan 500 år sedan den 16 november, 1532, då den spanska conquistadoren Francisco Pizarros mötte Atahuallpa, kejsaren över inkariket, och kort därefter med sina blott 168 soldater omintetgjorde hela inkariket. Ändå har kulturimperialismen inte helt lyckats utrota identiteten hos t det tidigare så stolta inkariket. När kvinnan i baksätet pratar med chauffören förstår jag därför ingenting, men det låter fint, och det känns bra i kroppen. Det här är på riktigt.

Drygt fyra timmars resa från Cochabamba så är vi framme i den lilla byn. De fyra timmarna av resa över öde andiska landskap gör att dessa människor lever väldigt avskilt från den vardag som vi andra delar via shoppinggallerior, internet och kabelTV.  Genom en svensk tjej som bor i Cochabamba hoppas kvinnorna på att få möjlighet att sälja sitt garn och sina produkter i Sverige, och jag hoppas själv på att kunna bidra till detta. Kanske finns det någon i Umeå som är intresserad av bolivianskt garn, eller varför inte en halsduk?

Skolbarn i Ayopaya.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , , , , , 1 Comment