Tag Archives: resa i bolivia

Isla del Sol

Färden till Isla del Sol, Solön, börjar med tidig bussfärd från La Paz. Vi blir upphämtade på vårt hostel, Balcones Blancos, vid halv åtta. Efter att ha samlat upp några fler turister beger sig vår buss mot Cobacabana vid Titicacas strand. Även om Cobacabana för tankarna till sol och bad, så är Bolivias namne inget badparadis. Anledningen är främst att denna sjö är ännu ett av Bolivias ”världens högsta…”. Tretusen åttahundra meter över havet blir det aldrig riktigt varmt i vattnet. Även om solen värmer är nätterna kyliga, och badvattnet stannar någonstans under tio grader. Kallt, även för en nordbo. Innan vi är framme i Cobacabana passerar vi ett sund, och vi måste ta en båt över (pråm kanske är en mer korrekt beskrivning). Det gör även vår buss. Och två åsnor.

Väl framme på Solön väntar en brant, brant trappa. Den tunna luften och våra välpackade väskor gör att det bitvis känns helt omöjligt att ta sig upp. Men det går, och väl uppe på öns topp är det mödan värt. Vi har en fantastisk utsikt över Titicacasjön med Peru i väster och Bolivia i öster. Efter en stund i solen, för ja – solön gör skäl för sitt namn och solen är stekande het, går vi och äter middag med solnedgångens imponerande skådespel som fond.

Dag två vandrar vi norrut längs ön, som sträcker sig en sådär tolv kilometer i nordlig riktning. Vi vandrar längs samma vägar som vi kvällen innan såg bybor återvända med sina får, lamor och åsnor. Här på Solön syns herdelivet vara vardag för majoriteten. Det är en uppfriskande promenad längs ön, och utsikten är storartad. Längst ut på nordspetsen finns ruiner från Inkornas storhetstid. Enligt Inkorna var det just här som världen bildades och solen föddes. Utsikten, solnedgången och den fridfulla atmosfären på ön väcker en religiös känsla, och det är inte helt svårt att förstå att det skapas myter kring en sådan här vacker plats.

Sista dagen vandrar vi genom en by som ligger på den östra sidan av ön. Två små pojkar visar upp imponerande färdigheter med var sin snurra som de med ett vant knyck sätter fart på. Den ena pojken lyckas till och med fånga snurran i luften så att den snurrar i handen. Pojken säger sedan ”Señor” och undrar ifall jag vill prova. Jag tackar artigt nej. Jag vet på förhand att jag skulle behöva en hel dag på mig för att klara av konststycket. Pojkarna säger ”Ciao” och svänger in på en gård. Vi kryssar vidare genom byn och dess smala gator. Här finns inga spår av turisternas närvaro och husen är uteslutande byggda av soltorkat tegel. Klockan har passerat lunch, och vi börjar bli hungriga. Vi försöker oss på att gena uppför en backe – för någonstans på andra sidan krönet ska vägen som vi gick efter dagen innan finnas. Vi tar oss fram över små terassodlingar och små stigar. Här betar får, grisar, lamor och åsnor mer eller mindre fritt. Vi passerar en familj som hackar upp en päråker. Redskapen de använder för tankarna till Västerbottensmuseets samling av saker från förriti´n, och dammiga prylar på min farfars lo. Något senare passerar vi en annan familj, och en liten flicka frågar mig ¿fotografia? Jag tar givetvis fram kameran och tar en bild. Sedan säger hon ”pagame”, betala mig, och ler brett med sina glesa tänder. Bara att slanta upp.

Sen är det inte långt kvar till vi är tillbaka till delen av ön där restaurangerna och vandrarhemmen ligger tätt. Vi äter quinoasoppa och trucha (öring) till lunch.  30 bolivianos kostar det, vilket motsvarar samma summa hemma. Billigt. Men så är det  med det mesta i Bolivia. Billigt. Och gott.

Dagen avslutar vi på Isla del Sol Pizzeria, som drivs av en söt liten tant som gör de mest fantastiska pizzorna. Här har ingen hört talas om grönsaker på konserv, och det smakar fantastiskt gott när allt är färskt. Restaurangen ligger lite avlägset till, så tyvärr så har alla de andra turisterna fastnat på något av de mer modernt inredda restaurangerna. Jag och Amanda njuter av ensamheten intill stearinljuset, men vi hoppas också att fler ska hitta den söta lilla tantens restaurang. Konkurrensen är mördande hård mellan restaurangerna, och det är svårt att tänka sig att alla klarar sig i långa loppet. Efter att solen gått ner och mörkret lagt sig som en filt över samhället går vi hem. Det är tyst och stilla. Till och med hundarna är tysta på Solön. Vi njuter och tackar Isla del Sol för tre fantastiska dagar.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , 4 Comments

La Paz

La Paz, världens högst belägna huvudstad (3650m.ö.h), tar bokstavligen andan ur en. Även kortare strapatser – som trappan upp till andra våningen på vandrarhemmet gör att hjärtat börjar bulta.

Trots att vi försökt acklimatisera oss till tunnare luft med två veckor i Cochabamba, känner vi direkt av att det är längre mellan syremolekylerna på denna höga höjd. Det är inte svårt att förstå att Bolivias fotbollslag (med nationalarenan i La Paz) vanligtvis vinner på hemmaplan.

För att vara en huvudstad känns La Paz ganska lugn, och en viss småstadskänsla infinner sig. Trots lugnet så är det här som merparten av de politiska protesterna äger rum. Vi passerar en arbetardemonstration och andra som demonstrerar med anledning av konflikten i TIPNIS. La Paz är utan överdrift inte särskilt vacker som stad. Bolivia är fattigt, och så även huvudstaden. Men staden har sin charm av förfallet kolonialbygge och något fulsnyggt nytt, och med det lugna tempot är det lätt att njuta på stadens många trevliga restauranger och caféer. För priset av ett Maxmål med plusmeny äter vi lyxmiddag på fransk restaurang, och kaffet och citronmarängpajen kostar lika mycket som bara kaffet gör hemma.

 Trots viss hjärtklappning och svala nätter (ja, fy vad vi fryser), så trivs vi bra. Särskilt caféhänget och den goda maten har gjort att det tar emot att lämna fredens stad (La Paz betyder just freden).

Balder – fikakompis under några dagar i La Paz.

Tre i topp La Paz:

- La Guingette, fransk restaurang i stadsdelen Sopocachi.

- The Lonious, inrökt jazzclub med välspelad livemusik. Även den i Sopocachi.

- Café Banais, alldeles intill San Francisco kyrkan.

…en kommande bubblare är doughnut-stället vid gågatan snett nedanför Plaza Estudiante. 3 kr för en färsk doughnut. Svårslaget.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , 2 Comments

Maskerade skoputsare

I La Paz är det mer regel än undantag att skoputsarna är maskerade. Vid första anblick är det lätt att tro att stan är belägrad av en rånarliga. Anledningen till rånarluvorna är stigmat kring skoputsaryrket. Många unga arbetar extra under studierna, och ingen vill bli igenkänd som skoputsare.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , 3 Comments

Salar de Uyuni – una aventura!

Inget äventyr utan äventyr, så sa vår chaufför Franz när bilen stannade av på drygt 4000m.ö.h. Det tog inte många minuter innan vi började diskutera vem i sällskapet vi skulle börja med att äta upp.

Vi befann oss vid gränsen mot Chile, och det karga landskapet och den bistra vinden var inte särskilt inbjudande. Det var den andra av de tre dagarna på vårt äventyr i världens största saltöken, Salar de Uyuni. Franz tog kvickt fram sina grillbestick, och började med hjälp av kniven ta sig an säkringsdosan. Innan bilen stannade hade en lukt av bränd plast spridit sig i kupén, och något hade helt uppenbart smält under motorhuven.  Efter en timmas skrapande på olika säkringar, och skärande i diverse kablar, gav Franz upp. Klockan var eftermiddag, och för att vi skulle hinna fram till vårt natthärbärge innan det blev mörkt var vi tvungna att bli bogserade. Lyckligtvis var var vi inte ensamma på tur i Salar de Uyuni. I Bolivia finns inga hastighetsbegränsningar när det gäller bogsering, och än mer äventyr blev det när vår huv blåste upp och Franz tvingades hänga ut genom dörren för att signalera till vår draghjälp att vi var tvungna att stanna.

Första dagen började med att vi åkte ut på saltslätterna, en av Bolivias största turistattraktioner. Saltöknen täcker en yta motsvarande Skåne, och ligger på drygt 3600m.ö.h. Saltöknen är vad som är kvar av en gigantisk sjö som torkade ut för ca 30 000 år sedan.  Idag utvinner Bolivia stora mängder salt från öknen, men det är framförallt tillgången av litium som är värdefull för Bolivia. Enligt beräkningar finns mellan 50-70% av världens litiumtillgångar här¹. Eftersom litium är en viktig komponent i batterier är dessa tillgångar av stort intresse för oss i väst, som en möjlig lösning på den väntande bristen på olja. De enorma tillgångarna av litium kan ge en välbehövlig inkomst för det fattiga Bolivia, men samtidigt är utvinningen av litium problematisk då den vid utvinning är väldigt skadlig för miljön, och miljövänner varnar för kommande problem. Att Salar de Uyuni både är en av Bolivias största turistattraktioner, och möjligen landets viktigaste industri i ett framtidsperspektiv, skapar konflikter såväl inom som utanför Bolivia.

De följande dagarna bestod av åtskilliga timmar längs skumpiga och dammiga vägar, men med ett storlaget panorama över Andernas skiftande landskap gick timmarna snabbt.  Den enorma kraft i kollisionen mellan kontinentalplattorna har skapat vyer över bråddjupa raviner och ett bulliga månlandskap formade av stelnad lava. Vi stannade också till vid ett flertal laguner som på grund av alger och olika mineraler skiftade i olika färger. Det mest spektakulära färginslaget var kanske ändå de hundratals flamingos som fanns i några av lagunerna. Fåglar som jag annars förknippar med karibisk värme och cocktailbarer.

På den höga höjden (ca. 4000m.ö.h) var nätterna isande kalla, och tillgången till vatten och andra faciliteter var begränsade. Tack vare sex lager av tjocka ullfiltar och ullunderställ så sov vi ändå gott. Pete (på bilden) pekar på vår enda värmekälla. En rostig vedkamin.

Som avslutning på vår resa tog Franz med oss till en svindlande djup ravin. Inget för höjdrädda.

På Latinamerikagruppens hemsida kan ni läsa mer om problematiken kring Salar de Uyuni och dess litiumtillgångar.

”Morales vill exploatera Bolivias vita guld”

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , , , 2 Comments

Sydamerikas farligheter del II

En av de största och mest uppenbara farligheterna för människorna i Sydamerika är kanske bristen av matregim. Även om jag själv brukar fnysa åt Livsmedelsverket och Coop’sgamla kupp att lära svenskarna att ”rätt” genom tallriksmodellen, så önskar jag ändå att samma sak gjordes här.

Tallriksmodellens vara eller icke vara lämnar jag därhän, och försöker i stället förstå hur länder så rika på kultur och mattradition har så lite kunskap om matvanors betydelse för hälsan. Kanske är det inte så svårt att se vad som gått fel. Det krävs inte många meters promenad i Bolivia innan den massiva reklamen för Coca-Cola står en upp i halsen. Visst, jag gillar cola, men det finns gränser. Jag behöver inte Coca-Cola till alla mål mat. Jag kan tänka mig att dricka vatten, hur konstigt det än låter. En två liters Coca-Cola kostar 8 bolivianos, vilket motsvarar ungefär lika mycket i kronor, och det är därför kanske inte förvånande att de tiggande kvinnorna utanför en av Cochabambas finaste restauranger delar en flaska Coca-Cola i lampskenet om kvällen. På samma vis som med de som mättar sin hungrandemage med en flaska sprit urholkar colan bit för bit identiteten hos det bolivianska folket.

En massiv marknadsföring av vetemjölsprodukter och en del trixande på världsmarknaden bidrar ocksåtill att urholka de unika traditionerna som människorna här har av att odla och tillaga olika typer av majs, qinoua och potatis. För många fattiga i Bolivia har det plötsligt blivit för dyrt att köpa den inhemska qinouan som nu har fått ett pris på världsmarknaden. Resultatet blir att de tusenåriga traditionerna av att odla och tillrätta denna ört nu sakta men säkert ersätts av fluffiga vetemjölsprodukter.

En av Sydamerikas största farligheter är kanske därför bristen av matregim. Jag har inga siffror på hur fetman utvecklas i dessa länder, men hos många putar magen under tröjan, och jag gissar att det jag ser bara är början på ett snabbt växande hälsoproblem i många av de Sydamerikanska länderna. Jag känner att jag får svårt att veta hur jag ska förhålla mig till den goda och nyttiga qinouan, som jag så mycket tycker om att köpa hemma i Sverige, nu när jag vet att det äventyrar den bolivianska matkulturen. Det kanske inte är så dumt med svenskodlade kokepären när allt kommer omkring.

Korrespondenterna, SVT, visade ett intressant avsnitt om problematiken med majs och världsmarknads- priserna. Värt att kolla för den som är intresserad av ämnet.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , , 2 Comments

Chicha

Jäst majs. Grynigt, grumligt och spännande. Den lokala alkoholbrygden har en lång historia bakom sig, och traditionen av att göra alkohol på majs var väl etablerad långt innan Cortez och hans landsmän landsteg på kontinenten.

I de flesta kulturer har man på ett eller annat sätt upptäckt vad som händer när frukt och andra kolhydratrika grödor får stå och bli gamla – det pyr och det jäser, och finns det tillräckligt med vätska bildas en alkoholhaltig dryck. Sydamerika är inget undantag, och i Bolivia har traditionen av att jäsa chicha, alkohol på majs, rötter bak till Inkornas tid. Regionen Cochabamba har med sitt varma klimat och sina bördiga jordar länge varit ett centrum för jordbruk i Bolivia, och för ursprungsfolken här har majsen alltid stått i centrum.

I tisdags besökte vi Tarata, ett litet samhälle utanför Cochabamba där traditionen att jäsa chicha fortfarande är vid liv. Drycken är något syrlig i smaken och påminner om ett inte helt färdigjäst vin. Ortsborna menar att alkoholen på majs inte alls är lika skadlig för hälsan som alkoholen vi annars dricker, men huruvida det ligger någon sanning i det kan jag inte riktigt svara på. Men det var helt klart en spännande dryck (enligt mig). Amanda tyckte däremot att det var vedervärdigt.

Att vi hittade till Tarata var Jhonnys förtjänst. Jhonny är konstnär och arbetar med barnen på Corazón Grande på lördagar. Vi lärde känna honom vid vårt besök på barnhemmet. Han är en hyvens kille, men med ett brustet hjärta, så ifall det är någon som är intresserad av en boliviansk konstnär så kan vi förmedla hans kontaktuppgifter. Jhonny pratar spanska, qechua, tyska och förstår hjälplig engelska. Han är 28 år, och hans ägodelar består till 90% av konstböcker.

Hör av er!

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , , , , Leave a comment

Att vakna med tuppen

Där vi bor behövs ingen väckarklocka. Varje morgon vaknar jag strax efter klockan sex av att vår tupp sjunger för gårdens hönor. Visst är det trevligt med dagsfärska ägg, men tuppen skulle man gott klara sig utan.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , Leave a comment

Jesus

På många andra platser runt om i världen blickar Guds vakande öga ner över folket, så även i Cochabamba. Här i form av världens största Jesusstaty.

Cristo de la Concordia är en av världens högsta Kristustatyer. Utsikten från höjden där Jesusstatyn står är imponerande, och den bjuder på ett storartat panorama över Cochabamba. Staden omges helt av bergsmassiv, vilket bidrar till att klimatet är varmt och behagligt året om, och det är inte för inte som Cochabamba kallas ”staden med den eviga våren”.

Vid vårt besök vid Jesusstatyn träffar vi av en händelse på Siw, en finsk kvinna som vi varit i kontakt med redan innan avresan eftersom hon driver ett barnhem som vi skulle vilja besöka (Corazón Grande).  Att vi träffar på Siw redan under vår andra dag i staden är en märkvärdig slump (eller ett tecken från ovan, beroende på vem man frågar).  Klart är i alla fall att även om Cochabamba har drygt 600 000 invånare, så är staden inte större än att man kan springa på en bekant.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , , , Leave a comment

Cochabamba

 

 

Så börjar resan. Första anhalten är Cochabamba i Bolivia.

Nascaplattans kollision med den Sydamerikanska kontinentalplattan har skapat ett häpnadsväckande landskap. Inflygningen över Cochabamba bjöd på storslagna vyer från flygplanet.

Posted in Bolivia, Gringons resa till äventyrets kontinent., Reportage | Also tagged , , 8 Comments